Min första egna Dobermann,
Attack, köpte jag genom en slump 1993. Han var då nio månader gammal. Min
tanke var att jag endast skulle ha honom som sällskapshund samt träna lite
lydnad. Den lilla kunskap jag då hade i lydnad fick jag genom att gå en kurs
på brukshundsklubben.
Det var under denna tid som jag fick upp ögonen för skydd. Jag kände direkt
att detta var något som jag ville satsa på, vilket dock skulle visa sig vara
lättare sagt än gjort. I början av 1990 talet var det nämligen bara elitens
elit som fick träna svensk-skydd. Man var tvungen att först vara
kvalificerad i lydnadselit, spårelit osv. Detta medförde med andra ord, att
hunden var nästan för gammal innan man ens kunde börja träna skydd. Ovan
medförde också att jag nästan gav upp dessa tankar. Vidare har det visat
sig, efter 16 år, att det är ytters få som faktiskt tränar den sortens skydd
i Sverige idag.
|
|
Lyckosamt nog flyttade jag nu
till Norge där jag fick jobb som hundförare på ett vaktbolag. Här kunde jag
träna upp Attack till tjänstehund samt lära mig oerhört mycket om
skyddsträning. På den tiden tränade vi tillsammans med den Norska polisen,
vilket var mycket lärorikt då dessa hundförare och hundar faktiskt erfarit
verkliga händelser. De har ju upplevt hur det är att t.ex. söka igenom
byggnader och industriområden och kan därigenom dela med sig av vad man
faktiskt bör tänka på vad gäller t.ex. den egna säkerhet.
|
På detta
vaktbolag, som jag senare blev tränare för, hade vi 10 st. hundar av olika
raser. Flera av dessa hundar sökte bättre än polisens egna, vilket
resulterade i att vi fick hjälpa dem på en del uppdrag. Attack, min egen
hund, var mycket duktig på sök. Kunde inte han hitta brottslingen, fanns det
ingen att hitta. Tyvärr var han inte lika bra på att bita, speciellt inte i
skyddsarm. Däremot arbetade han mycket effektivt i reella situationer och
jag kände att jag kunde lita på honom till hundra procent.
När jag sedan slutade på vaktbolaget kände jag att jag ville fortsätta att
träna skydd. Detta var dock inte tillåtet för privatpersoner i Norge.
Turligt nog infördes IPO bara något senare, vilket också blev godkänd för
privatpersoner att träna.
Då denna sport var ny i Norge fick jag tänka ut mycket själv vilket i sig
har varit mycket lärorikt. Dock så fick jag mycket hjälp på mitt första
läger 1996 av figuranten Mikka Myyrä. Mikka, som är upplärd till figurant i
Belgien, är mycket meriterad och har bl.a. tagit lagguld på IPO-VM 1996. Av
honom lärde jag mig mycket om just rasen Dobermann, bl.a. vikten av
noggrannhet. Mikka är specialiserad figurant på just Dobermann, vilket idag
inte är vanligt då de flesta tränar med Schäfer och Malle.
|
|
|
Efter detta första träningsläger med Mikka har det genom åren blivit flera,
även med honom. Jag har bl.a. tränat för Conny Andersson, som har en stark
personlighet som gillar "Ordning och Reda" och att man skall planlägga
träningen, Deckert från Belgien, G. Dildei från USA och Helmut Raiser från
Tyskland.
|
Dessa tränare, som har många års erfarenhet, har format mig till den tränare/figurant
jag är i dag. Av Helmut Raiser, som är en mycket pedagogisk tränare, lärde jag
mig mycket om olika driftväxlingar samt i vilken ordning man ska träna in
bitfasen. Detta är något som jag genom åren har märkt att det slarvas mycket med
vilket resulterar i att man får backa ett steg och börja om. Att träna in bett
är inte det samma som att vifta med armen och få hunden att bita. Med detta
menar jag inte att jag är fullärd, tvärt om, ju mer jag lär mig desto mer
komplicerat blir det. Fast det är ju detta som gör sporten så intressant. Det
finns något nytt att lära sig hela tiden. Ett bra sätt att anamma detta är att
hela tiden ställa sig frågan, när man talar med någon som är lärd. "vad är det
som han/hon kan som jag kan dra nytta av". Många tror att "mitt sätt" är det
enda rätta. Om vi dock tittar på de hundar som har varit bland de tio bästa på
stora tävlingar, har dessa inte haft samma tränare eller figuranter.
Själv har jag, som sagt, utbildat mig i till träningsfigurant II i Norge. Som
träningsfigurant måste man kunna figurera och ha förståelse för hundarnas olika
anlag, drifter och olika träningsfaser. I Norge använder man utländska
instruktörer som godkänner figuranten och efter det testas man vart annat år.
Skulle man inte klara testerna blir man av med sin befattning. Att ha genomgått
denna kontroll har för min del känts mycket bra. Det har varit en sorts
bekräftelse på att man kunde grunderna. Förhoppningsvis kan jag få både mina
egna hundar och andras till stora tävlingar. Nu med facit i hand fick vi vad vi
förtjänade. 2004 SM Guld och 2006 blev det WM-Guld för Dobermann med Briska's
Palma's Son Black Palma's Ipo. Nu är livet på topp......nöjd och belåten
 M.v.h. Peter Andreasson
|
MIN HISTORIA
